Små barn är experter på sorgbearbetning. Varför? Jo, för att de är alltid i nuet, precis i denna sekund, och de tillåter sina rena känslor att få komma till ytan, precis som vi alla borde för att kunna vara i emotionell balans. Barn har tre huvudsakliga metoder för att "smälta" eller tillgodogöra sig alla upplevelser de är med om i livet; spontansång, symbolisk lek och gestaltning i bild. Dessa metoder använder de spontant och naturligt utan vuxen inblandning under sin fria lek. Nånnas sorgsånger stödjer alltså ett inbyggt och naturligt sätt att bearbeta känslor hos barn. Varför är det ändå ett problem med "barn och sorg"? Eftersom vi vuxna har lärt in fel förhållningssätt kring sorg, känslor och att göra motstånd mot känslor, under många år, så präglar vi barnen på det sättet. Myterna om sorg på barns nivå kan beskrivas såhär:
Myt 1-Var inte ledsen Åt barnen signalerar vi att vissa känslor är bra och vissa är dåliga. Det är okej att vara glad, nöjd, snäll, lydig, behaglig, skojig, lugn, inåtvänd, trivsam m.m. men det är inte okej att vara ilsken, besviken, vild, missnöjd, uppmärksamhetstörstande, "störig", utåtagerande, skrikig, alltför busig, ledsen eller gnällig. Barnen har inte lärt sig allt om vilka känlsor som är okej och vilka som är mindre okej i ett socialt sammanhang, för dem är alla känslor bara känslor, de jämförs inte utan kommer bara som bubblor upp mot vattenytan och brister uppe vid ytan. Vi vuxna lär ut att "lägga band" på vissa känslor, de känslor som vi tycker är störande och jobbiga, vi vill ju att barnen ska bli anpassade sociala individer och goda samhällsmedborgare. Vi har ju blivit det, så därför lär vi ut ungefär samma åt dem. Det vi vuxna sällan förstår, är att om vi lägger band på vissa känslor, lägger vi band på alla känslor. Vi lär ut att det är bra att göra motstånd mot känslor helt enkelt. I vuxen ålder när vi använder detta sätt, märker vi att vi mår hemskt dåligt av att ha så mycket känslor nedtryckta djupt inom oss, ibland "kokar det över" och känslor väller upp okontrollerat som ur en vulkan, det känns ju inte heller bra. Vad ska man göra istället? Tillåt känslor, alla känslor, utan att värdera dem som dåliga eller bra. Jag brukar få höra protester av åhörare efter att ha sagt så, "Men man kan väl ändå inte tillåta att barn beter sig hursomhelst?!" Nej, visst inte. Att vara och att göra är två helt skilda saker. Det är tillåtet att känna sig arg på lillebror, men det är inte tillåtet att slå en hammare i huvudet på lillebror, hur arg man än är. Känslan är, och ska få existera, vi lär ut att tillåta känslan, bekräfta den, så byter den snart plats mot någon annan. Beteende däremot, kan vi lära ut. Vi kan lära barnen, "Nej, så får du inte göra för det är farligt, jag vill inte att du skadar dig, för jag älskar di g och är rädd om dig". Eller "Nej, så får du inte göra, i den här delen av världen anses det oartigt att göra så. Gör så här istället". Det godtas oftast av även bångstyriga barn. Känn efter själv, hur känns det när någon säger "Du är fel" jämfört med "Nu gör du fel", hur känns det? Ett beteende kan man förändra, men hur vi är går inte att förändra. Summan av allt detta är: Tillåt alla känslor utan att jämföra, döma, analysera eller värdera. Var i nuet.
Myt 2-Var stark (för någon annans skull) Det är bevisat i forskning att såväl barn som vuxna försöker "skydda varandra" i sorgen, genom att inte lägga mer börda på varandra. De vuxna försöker att inte visa sig så ledsna och "biter ihop" eller "tar sig i kragen" och döljer sina svåra känslor. Barnen i sin tur gör som vuxna gör, de försöker vara extra "snälla", "duktiga" och sköter sig exemplariskt hemma och i skolan för att inte orsaka mer börda för de vuxna. Detta leder till att man inte möts i sorgen, sorgprocessen stannar av, känslorna hålls tillbaka för att man ska vara "stark". Jag vet inte vad du menar med "stark", men jag tycker det är "starkt" att istället våga visa sina äkta känslor i nuet, när de väller upp. Bekräfta känslorna genom att säga "Nu känner jag mig helt plötsligt jätteledsen, oj, vad jag saknar NN" (den saknade). Det är bra att visa sig "mänsklig", det betyder ju att barnen också får tillåtelse att vara "mänskliga", ha tillgång till alla känslor i nuet, och tillsammans kan man sörja, tillsammans läker man sorgen. Hjärtat tillåts inte läka optimalt om man gör motstånd mot känslor och försöker "bita ihop". Känn efter, vad betyder "stark" för dig? Kan ordet "stark" betyda olika saker? Kanske det kan ha många olika definitioner? Emotionell styrka är enligt min mening att kunna uppleva känslor fullt ut, bekräfta dem och acceptera dem i nuet. Vad är "emotionell styrka" för dig?
Myt 3- Tiden läker alla sår Denna myt är nog den som ställt till med mest krokben för sorgläkning genom tiderna. Vi tror på allvar att om vi bara väntar så går sorgens smärta över automatiskt. Men vi vet också att vi har mött flera som inte läkt sin sorg på över trettio år, smärtan finns kvar. Varför? Om vi tror på denna myt, finns det risk för att vi förbiser vikten av att bekräfta känslan i nuet. Om vi bekräftar sorgens smärta och alla känslor som är förknippade med en förlust i nuet, så transformeras den till livsvisdom och helande. Men om vi gör tvärtom, vi bekräftar inte, vi väntar på att den ska försvinna ändå, så skapar den mer och mer emotionell energi, som lagras i oss, ända tills den släpps ut. Enda sättet att släppa ut den så att den tillåter läkning är att bekräfta känslan som är förknippad med just denna förlust och kommunicera ut den. Om vi bara väntar och väntar, finns risken att även mindre intensiva förluster ligger och "gror" i åratal och till slut har samlat så mycket emotionell energi så att det påverkar oss starkt negativt. Vill du ge ditt barn bästa möjliga grund för läkning? Självklart vill du det, om du bemödar dig med att läsa detta så vet jag att du är en kärleksfull och välvillig människa som vill barn det allra bästa. Bästa grund för emotionell läkning är alltså: Tillåt känslan, bekräfta känslan i nuet, nu.
Myt 4-Sörj i ensamhet Alla sörjande har en tendens att isolera sig. Som ett skadat djur söker vi en skyddad plats att slicka våra sår, bara för att upptäcka att det känns ännu värre i ensamhet. Det kan vara mycket svårt att ta sig ur denna isolering själv, det krävs energi och att man blottar sig och sin belägenhet. Vem tycker det är lätt att "tigga om" närhet, gemenskap och kärlek? Ingen av oss vuxna. Små barn har ett naturligt beteende i sorgen, de söker upp en trygg famn för tröst när det gör ont. Eftersom vi vuxna ofta inte gör så, lär sig barnen ganska snart att härma oss vuxna, de går in i sitt rum. Isolering anser jag finns i två aspekter, rumslig och känslomässig. Man kan isolera sig i ett rum, i sin lägenhet eller i en annan världsdel. Men det finns också känslomässig isolering, när hjärtat slutar att interagera med andra hjärtan, när vi sluter oss inom oss själva och "skyddar hjärtat" mot mer skada genom att inte känna kärlek, närhet och värme för våra medmänniskor. Det vill vi ju absolut inte ge till våra små! Om barnet går in i isolering (sitt rum eller sitt hjärta) följ efter, stanna kvar i närvaron, bekräfta att det är svårt, jobbigt, sorgligt eller vad det nu kan vara som barnet känner. När barn bråkar, var närvarande, var tillsammans och bekräfta känslan, ge redskap för att lösa en konflikt genom att bekräfta känslan hos båda parter. Du behöver inte gå in som domare, du behöver inte tillhandahålla en logisk lösning alltid, du behöver bara finnas där med hela dig själv. Efter mina kurser och föreläsningar är det många föräldrar som sagt ungefär så här: "Förut när barnen bråkade skickade jag in dem på varsitt rum för att få slut på tjafset. Nuförtiden när det blir en konflikt hemma, så går jag efter in på barnens rum och är med dem tills känslorna är bekräftade, vi är tillsammans, det går fortare och det lämnas inget bråk kvar till senare". Vad ska vi göra för att undvika att isolering blir barnens redskap för sorg? Ännu ett tips för bästa möjliga emotionella läkning: Tillåt och bekräfta känslan i nuet, tillsammans.
Myt 5- Ersätt förlusten Hur många gånger har vi inte fått höra "Är du ledsen, här, ta en kaka", eller "Är du ledsen för att hunden dött? Vi köper en ny hund nästa vecka". Efter ett slut på en tonårsförälskelse för man höra "Är du ledsen, ingen fara, mister du en står dig tusen åter". En förlust är en förlust, den kan aldrig bytas ut mot en "ickeförlust", den kan aldrig ersättas. Sorgen efter en förlust kan inte mätas eller jämföras, den upplevs alltid till 100 % av den som upplever den och kan inte bytas ut mot något annat. Hjärtat läker inte av att man får en ny hund eller en ny flickvän. Om vi lär våra barn att det känns bättre om vi äter glass efter en förlust lär vi ut ohälsosamma matvanor och beteendet att döva känslor med mat och godis. Vill vi det? Nej, självklart inte. Möjligen kan sorgen kännas annorlunda, men inte läkt, efter en stor portion glass. Vad ska vi göra istället? Vi ska tillåta och bekräfta känslan i nuet, tillsammans, och förstå att varje förlust är oersättlig.
Myt 6-Håll dig sysselsatt Små barn som sörjer orkar också leka, för de är i nuet. Möjligen kan man se att de inte har lika stor ork, de behöver vila ibland och är kanske mer uppmärksamhetstörstande än andra barn. Det är "friskt" att göra det man orkar och vill. Vi vuxna tror ibland att ju mer vi gör desto "friskare" är vi, men så är det inte. Denna myt kan göra så att vi blir helt överaktiva, vi arbetar mer och hårdare, vi tränar mer och oftare, vi tar på oss arbetsuppgifter och hobbyaktiviteter så att vi inte ska ha tid att känna efter i vårt inre. Vad händer om jag känner efter? Vad är det som är så farligt med att känna efter i mitt inre? Jo, där finns så mycket emotionell energi, lagrad efter alla bara delvis bearbetade förluster, energi som väntar på uppmärksamhet. Om vi ger det uppmärksamhet, känns det som att jag blir helt överväldigad av känslor, det blir för mycket, och för att hejda det kan jag hålla mig så sysselsatt som möjligt, så att jag slipper känns efter. Många av oss har "gått in i väggen" p.g.a. denna myt. Vill vi lära ut detta till barnen? Nej, såklart inte. Vad ska vi göra istället? Tillåt och bekräfta känslan och allas behov i nuet, förstå att vila och återhämtning är en del av läkningen.
Sammanfattning: Små barn som drabbas av en förlust, ser inte ut som vuxna sörjande. De leker, de sjunger, de gråter och skrattar, hoppar, springer, blir arga, skriker och skojar. Precis som barn ska. Därför förleds vi att tro att de inte upplever sorgen så starkt. Men barn har tillgång till alla känslor, de är i nuet, precis som man ska vara, de håller sig emotionellt "friska" om de får tillåtelse att vara som de är. Men, barn kan bara läka sina förluster ur ett sammanhang, de kan bara läka så långt som deras omgivning är beredd att läka. De kan inte läka "förbi" sin omgivning, sina föräldrar och andra i deras närhet. Barn får ofta "hålla tillbaka" sin egen sorgläkning för att de vuxna inte hänger med. Om vi vuxna låter bli att göra det som krävs för en fullbordad läkning inom oss själva, ger vi inte heller tillåtelse till barnen att läkas emotionellt. Om du vill ge barn bästa möjliga grund för sorgläkning behöver du gå före och göra din egen sorgbearbetning först, så att du orkar hänga med i barnens läkning. Om en familj läker en sorg tillsammans, skapas en otroligt stark och fin familjesammanhållning, en livsvisdom och hållbara, kärleksfulla relationer.
Känns det svårt? Ja, det kan kännas så. Det är mycket svårt för oss vuxna att genomskåda alla myter vi levt efter som våra sanningar och det kan kännas smärtsamt att nu förstå, att vi behöver göra vår egen sorgbearbetning. Den goda nyheten är att jag kan tillhandahålla alla redskap för sorgläkning för alla åldrar. Om jag ger dig redskapen, är du villig att göra jobbet?
|
